Min resa

Ibland behöver man blicka tillbaka på hur man levt sitt liv för att inse hur mycket bättre ens liv blivit. Det låter säkert jätte klyschigt men jag har tänkt oerhört mycket på gamla tider, vilka jag umgicks med, vad vi gjorde när vi umgicks och hur jag mer eller mindre var på väg att förstöra mitt liv många gånger för att man inte tänkte klart. Jag säger inte att jag tänker 100% klart idag, men mer klart än vad jag gjorde då. 

Jag var väldigt sen ut och festa med polare, jag älskade att leka och lekte länge med kompisarna men när jag började högstadiet och började ägna mig mer åt kompisarna, åt kompisarna som jag inte känt så länge så hittade jag ett intresse för festande. Första gången jag på riktigt drack så var jag 15 år på Valborg. Jag minns det så väl. Slutade med att vi var tvugna att springa därifrån. Men efter den dagen hände något med mig, jag blev mer och mer intresserad av fest. Nyårsafton till 2006 spenderades hos grabbarna i Södertälje som jag hade lärt känna via playahead med vänner, vi drack och jag minns ljög för min mamma när jag ringde och önskade gott nytt år och knappt kunde prata men jag sa att jag inte druckit något. Hon visste att jag ljög och tror nog att hon var riktigt orolig. Så hemsk man var. Festandet fortsatte och skolan blev lidande, jag insåg inte själv hur jag skadade mig själv, jag förstod inte, men jag lyckades gå ut 9an och söka mig till gymnasiet. Men bara några dagar innan skolvalet i 9 så hände det där fruktansvärda, 5 killar gav sig på mig i en skog, vi hade hängt på en grillplats och grillat och en del även druckit men eftersom jag visste att jag skulle upp tidigt dagen efter och umgås med min pappa hela dagen så drack jag ingenting, eller jag kanske smakade lite grann. Men inte så man kände av på något vis. Många lärare blev förvånade över att jag var tillbaka på skolan så snabbt efter händelsen. Men varför skulle jag låsa in mig? Jag tänkte inte sitta och tycka synd om mig själv. 
Jag förstod inte då hur mycket det här egentligen påverkade mig. 
Hur rädd det har jag gjort mig i äldre dagar, hur påverkad jag blev där och då. 
Jag gick på skolbalen men medans flera av kompisarna drack så ville jag inte. 
Jag ville knappt vara där men var där för gemenskapens skull. 
Det blev en trevlig kväll trots allt, men jag kunde knappt vända mig om och titta bakom mig för jag var rädd att just dom skulle stå där. 
Pappa hämtade mig därifrån och jag åkte hem och väntade tills skolan skulle börja igen, helgen gick och sen var det skola igen. 
Bara några enstaka dagar kvar till skolavslutning. 
Sommaren gick och jag skulle ljuga om jag sa att jag minns varenda grej som hände, men jag minns att jag satt inlåst mycket men samtidigt försökte ta mig ut med dom vännerna jag faktiskt litade på. 
Satt i rättegång, inte bara en gång utan flera. Killarna försökte söka upp mig, dom försökte hitta mig och en dag när jag var på stan lyckades en eller var dom två misshandla mig; dom slog och sparkade mig. Jag polisanmälde men eftersom det redan var uppe i rättssak så bad den polisen mig att vända mig till min advokat. Min advokat som jag i det här skedet ÄLSKADE, som stod upp för min sak och lät mig inte svara på jobbiga frågor så som: Vad hade du för kläder på dig? Eller var du mycket sminkad. Hon sa till och med: Att det inte hade med saken att göra. 
Rättegång efter rättegång. 
Tillslut blev 4 av 5 dömda men jag kunde ändå inte känna något lugn. 
Det var ju bara för några månader.. 
Sen skulle dom komma ut igen och leta efter mig. 

Mycket riktigt. 
Fast dom kunde sitta bakom lås och bom, dom hade polare som försökte och lyckades skrämma och slå mig flertal gånger. Jag var livrädd men försökte inte visa något för någon. 
Jag festade och försökte inte minnas min senaste känsla, försökte att inte tänka på allt negativt utan försökte skratta och ha roligt för att ta bort den innersta smärtan som jag egentligen tror att mina föräldrar såg. 

Sommaren tog slut och jag började gymnasiet på Söder. Kaos. Folk kände folk som kände dom. Jag tog mig in i gamla vanor, träffade människor på skoltid och lät skolan bli drabbad. 
Hoppade av och festade bort smärtan. 
Började året efter igen i gymnasiet, i Nacka gymnasium. Och innan jag började igen så åkte jag och min dåvarande vän till Marmaris, var min andra gång och hennes första. Min mamma och hennes väninna åkte också med. Vi levde livet och hade två helt fantastiska veckor, jag behövde inte tänka på någonting och kunde verkligen glömma alla bekymmer för stunden. Men sen började skolan igen.. Allt gick bra till en början tills den tjejen som hotat mig till livet stod där och slog mig och hotade mig till livet igen. Lärarna fick mig att prata med en psykolog, jag hamnade i gruppsamtal med flera tjejer som varit med om samma sak, fast ändå tagit en annan resa. 
Jag minns dom här tjejerna än idag och jag minns hur mycket glädje dom sände in i mitt liv, vi var som varandras änglar. 
Så fantastiska!!! 
Ser några av dom ibland och mår dåligt över vad dom varit med om, samtidigt som jag är glad över att vi tillsammans tog oss så långt och såg ljuset tillsammans. 

Jag struntade tillslut i skolan och gruppsamtalen var det bästa jag visste, det jag längtade till varje vecka. 
Dock längtade jag inte till att åka dit. 
Varje gång jag åkte dit så minns jag att jag pratade med min Mamma i telefonen. Tills jag var innanför dörrarna. Helt sinnessjukt.  Jag kände mig förföljd hela tiden och människorna som jobbade där sa till och med att jag kunde få bo där ett tag, komma bort från rädslan och ha någon med mg hela tiden men dock skulle bara min Mamma få komma på besök där och inte träffa mina bröder & Pappa så ofta och det var där jag tackade nej. För jag behövde ju hela min familj, hela min familj var ju mitt stöd. 

Jag och min dåvarande vän åkte tillbaka till Marmaris i 2 veckor i Augusti 2008, den här gången ensamma  och jag levde verkligen livet och kunde glömma alla bekymmer. Jag började i skolan på nytt när jag kom hem igen, hade fyllt 18 år och jag kände att nu kan inget stoppa mig. Jag kände mig starkare än någonsin och trots att jag festade på sidan om, nästintill varje dag, åtminstone varje helg så klarade jag skolan i början. Jag älskade skolan. Jag trivdes i min klass och jag hade inte tänkt hoppa av men något hände när Jag dessutom började jobba på kvällar & helger, jag blev mer intresserad av jobb än skolan. Började jobba heltid istället och älskade jobbet och mina fantastiska kollegor, jobbade som kassörska på en butik i Älvsjö. Vi hade verkligen jätte kul tillsammans där. Efter ett tag dock så var dom tvugna att göra sig av med människor och det var inte för att jag var dålig som jag fick sluta utan för att jag var sist in och det betyder automatiskt att jag blir först ut i såna lägen tyvärr. 
Jag och min dåvarande vän som dessutom bodde hos mig valde då att åka till Marmaris, vi bokade en vecka med hotell men vi hade tanken redan innan vi åkte att vi kanske till och med skulle stanna. Sagt och gjort. 
Vi stannade 6 veckor och hade jag fått bestämma där och då så hade jag aldrig åkt hem, men i och med att saker hände efter första veckan (samma dag vi skulle ha åkt hem på) så hade vi inget val. Min mamma kom ner en vecka och såg till att vi kom hem. Jag ville egentligen stanna som sagt, men någonstans inom mig nu när jag är klokare och lite äldre så tror jag att det var det bästa att åka hem då, trots att jag inte förstod det då. 

Sommaren gick och jag festade på och umgicks med människor som fick mig må bra. Alla bekymmer var inte borta men jag kände mig tryggare med mig själv och vågade utmana mitt liv mer. 
Februari 2010 så gjorde jag en gastric by pass som förändrat mitt liv. 
Hade stöd av min mamma och dåvarande vän, även av resten av min familj såklart. Jag levde fortfarande på fester och träffade mina vänner hela tiden. 
I det här skedet så träffade jag även Liljas pappa och jag blev med barn i September 2011. Vi var tillsammans tills dagen han fick veta det, då han valde förmodligen i chock att be mig dra åt helvete. 
Månaderna gick och jag träffade en kille som jag verkligen älskade av hela mitt hjärta, dock så var han inte den jag sökte och den bästa människan på jorden. Det är absolut inte jag heller, men allting brast brast för mig när han var otrogen. 
Lilja var ungefär året när vi gjorde slut, han hade inte visst så stort intresse för henne på hela året, enda gången han verkligen spenderade tid med henne & mig tillsammans var på julafton 2011 men annars så nada. 
Men det var sånt jag inte såg då men som jag nu ser, som jag idag undrar över hur fan jag tänkte? Han bodde i en annan stad och jag bodde hos mina föräldrar, han visade intresse för mig men inte mitt barn och JAG har aldrig begärt att någon ska älska mitt barn men samtidigt så tänker jag ju idag att den jag träffar vet ju att jag har barn och borde göra sitt val därefter, och det var väl lite så som jag och A träffades. 
Jag berättade om min rädsla att mitt barn blir försummat och att jag blir blind av kärleken och att du inte ska bry dig om att lära känna henne och så fel jag hade. Totalt fel. Eller jag tänkte väl inte så, utan rädslan för det fick mig att vara rädd för alla och tro så om alla. Men där lärde jag mig själv någonting att inte alltid stå fast i sin rädsla utan våga chansa, för det har ju gått hur bra som helst. 

Men tillbaka till historien, från April 2012 till Juli 2016 så var jag ju singel, jag träffade killar och umgicks med vänner, tog hand om mitt barn och bodde hemma. Jag var naiv många gånger och försökte alltid tänka på det bästa för mitt barn & mig. Fick en lägenhet i Gävle men som jag då tackade nej till eftersom jag hade ex där som jag inte ville veta av, trots att jag varje gång när jag var i Gävle skulle höra av mig till karln för att ses. Så sjukt hur man inte kan styra sig själv ibland. Under dom här åren, 2015 i December så sa även Liljas pappa upp kontakten med henne, sen dess har han inte hört av sig till henne eller mig. Jag skrev iväg ett sms till han förra veckan, har gjort det lite då och då, så som när Liljas lillasyster fyller år eller han, för att gratta från Lilja. Har även skickat presenter till hennes lillasyster som Lilja valt. Hon har sen den dagen fortsatt prata om sin pappa och syster väldigt mycket och jag har aldrig tystat ner henne, trots att det gjort så ont i mitt mamma hjärta över att hon inte får se honom, för att han inte ville ha det så. Men skickade iallafall ett sms i förra veckan och det är första gången sen i December 2015 som han svarar. Chock. Han frågar ingenting om Lilja eller något. Utan jag bad om en adress till Liljas farmor då hon gärna vill skicka saker till henne som hon aldrig har träffat. Goseungen!! ❤️ Så mån om alla.

Många år gick och jag försökte intala mig själv att singel är det bästa man kan vara när man har barn, fast jag träffade ändå några killar under den här perioden, tills jag på Valborg 2016 träffade A då ändrades allt. Jag och A klickade direkt och jag vet inte vad jag fastnade för egentligen, han hade fina ögon, hans lugn i kroppen och hans blygsamhet. Hela han var det något intressant med. Tog inte hans nummer första dagen utan det dröjde ett tag innan vi började Smsa med varandra och sen började vi ses och han fick till och med träffa Lilja efter ett tag och dom klickade direkt, så när vi flyttade in i hans lägenhet i April 2017 så var hon trygg med oss och sig själv. Allting kändes så lätt och bra. Verkligen.

Så under 11 år har jag levt ett väldigt hektiskt liv, på ett psykiskt sätt men jag börjar må bättre trots att jag märkt av som bara blir värre med åren att jag är så sjukt jävla mörkrädd. Men annars så mår jag så sjukt bra, med diffar ibland. Där jag mår dåligt och inte vet varför jag är förbannad, irriterad eller annat. 
Men jag försöker och jag och min lilla familj kämpar tillsammans. ❤️ 
Har hunnit med väldigt mycket som jag inte skrivit med här, var med i kyrkan och konfirmerade mig 2005 och därefter blev jag ungdomsledare och åkte till både Tyskland och Frankrike och upplevde hur det är att bo som munkar i Taize. Levde i tystnad och hann tänka mycket, har även varit i Grekland två år med vänner, 2013 och 2015 och lärde mig mycket om mig själv under den perioden. Har åkt till Finland och tankat energi hos mina släktingar där. 

Jag har lärt mig mycket under dessa år. Jag tar inte människor för givet, en vänskap är lätt att förlora och människor har lätt att gå ut ur ens liv, känner jag av minsta oro av gamla tider i kroppen har jag lärt mig att koppla av, sätta mig på en lugn och harmonisk plats och tänka på allt det fantastiska jag har i mitt liv. 
En underbar dotter, en fantastisk sambo, helt gudomliga föräldrar och grymma bröder och fåtal helt extraordinära vänner. ❤️ Magiskt. Jag har ett perfekt jobb som jag älskar och som jag växer i för varje dag som går och har helt genuina fantastiska kollegor som hjälper mig att växa som pedagog och som kollega. Tillsammans är vi ett team lixom. 
Jag har tak över huvudet, mat på bordet varje dag och massvis med kärlek. 
Det är ändå det viktigaste. 

Hade det här varit för 6-8 år sen så hade jag inte alls resonerat såhär. Jag hade inte hunnit tackla allt så lekande lätt, men är det något jag verkligen lärt mig är det att alltid resa mig upp igen och kämpa för det jag vill ha och strävar efter. Fest idag är inte det samma som för flera år sedan. Jag festar inte för att dränka sorger mer utan för att ha en trevlig stund och komma bort från vardagens alla sysslor men framför allt för att ha en trevlig stund. Jag har också hunnit bo på flera ställen under den här perioden, Nacka, Jordbro, Bagarmossen, Flemingsberg, Vasastan och nu i Tyresö där jag verkligen trivs så fantastisk bra.


Distansera sig

Distansera sig. 

Jag älskar att ha olika distanser till olika människor och jag menar då självklart inte att det en viss sorts människor, utan som tex: en del av mina kollegor känner mig som en polare medans andra känner mig som bara kollega, då jag väljer att distansera mig och inte prata om hela mitt liv med alla. Om många saker är jag öppen och vågar prata med alla om, eller vågar är fel ord egentligen, men jag är mer öppen om vissa saker men andra så är jag väldigt privat för att berätta, och då måste jag verkligen lita på människorna och det är inte många jag litar på idag. Verkligen inte. Så många människor jag en gång har litat på men som huggit mig i ryggen därefter. Därför har jag blivit mer en stängd bok, en stängd bok som kan öppnas av bara några få. Och därför har jag valt att distansera mig från många människor och även ifrån vad jag skriver i bloggen. Jag distanserar mig från mitt privatliv eller inte helt, men många saker från bloggen, instagram och Facebook just för att JAG mår bättre då. Jag mår bättre av att ha mina nära och dom jag litar på veta det jag inte delar med mig av i bloggen. Meeeeen.. Som sagt. Det är få saker som jag inte är öppen med, men dom få sakerna vet jag stannar där det är. 
Distanserar ni er från vissa?

Bildutmaning: 9 Augusti

Den här bilden talar så mycket om vad våra 3 veckors semester bestod av men än är ju inte hela semestern avslutad. Bara 9 dagar kvar och 6 jobbdagar kvar innan vi har 3 veckors ler semester. Yey!! 

All glädje, kärlek och lycka man såg i hennes ögon. ❤️