Livets alla prövningar.

Man märker vems ens riktiga vänner är när livet prövas på olika sätt. Jag är inte mitt uppe i en prövning nu, utan som jag skrev tidigare så är jag nöjd med hur mitt liv är precis just nu och jag njuter av varje stund men när livet prövades, när jag och A separerade tex så var det dom människorna jag minst anade som faktiskt fanns där. Eller ja. Eleni fanns hela tiden och stöttade mig i vått och torrt. Och sen fanns det dom som fanns där stundvis mer för att dom var nyfikna på vad som hänt. Jag har nog börjat inse mer och mer att den där riktiga vänskapen inte delas med många, eller jag har väl någonstans alltid förstått det men försökt inte vara så negativ. Den människan jag trodde skulle stötta mig mest, var den som kastade sak efter sak på mig, som mer och mer försvann från mitt liv och jag kände skuld, mitt uppe i ett kaos. 
Hur kan man göra så? 
Varför inte bara lyssna, försöka förstå och inte säga så mycket? Allt jag ville var att någon lyssnade och inte sa så mycket mer. 
Men nu är det som det är och jag har som sagt prövats många gånger i livet men det är bara två personer som verkligen stannat hela resan och efter prövningens slut sen jag lärt känna dom. Och det är jag dom människorna evigt tacksamma för. Så tacksam. Så rik att ha dom i mitt liv. ❤️ TACK!! 

Kanske låter jag självisk när jag säger att den människan jag faktiskt trodde skulle finnas där, lyssna och stötta mig genom hela resan chockade mig och drog. Det sårade mig. 
Vi är inte osams eller så, men jag märker hur vi försvinner bort från varandra mer och mer. Det var då jag behövde dig som mest. Jag skulle behöva ha dina råd, dina tips och att du lyssnade på mig. Jag behöver fortfarande ditt stöd och dig. Livet är fullt med prövningar, men en sak jag lärt mig är att aldrig ta någon för givet. Tala om för dom du älskar att du älskar dom och visa att du bryr dig. Du kan förlora dom du håller kär annars. 

Jag är glad att jag är glad igen och att jag tagit mig ur smärtan efter A. Inte så att han är död eller så, men känslorna för honom är borta. Jag känner inte längre någonting. Varken hat eller kärlek. 
Jag känner ingenting. 
Hoppas inte på att vi ska bli vänner en vacker dag, hoppas bara på att han är lycklig. 

(null)

Och att han en dag förstår... 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: