Inlägg

Jag försöker vara stark för Liljas skull. Fast vad är egentligen stark? Är det att inte gråta framför sitt barn, eller är det att våga visa att alla känslor faktiskt är okej. Varför ska man låta sitt barn växa upp utan att låta  sitt barn få veta att tårar inte är en svaghet. Jag säger inte att det är det mina föräldrar lärt mig, men i och med att jag ALDRIG och då menar jag verkligen ALDRIG sett min Pappa gråta och under min uppväxt har jag inte heller sett Mamma gråta många gånger. Är det därför jag själv ser tårar som en svaghet i vuxen ålder? Jag vet inte. Men jag känner att det viktigaste i det här är inte ifall jag gråter eller ifall jag skrattar, det viktigaste är att jag faktiskt tar tag i mina känslor och hela tiden har Lilja i fokus. Hennes känslor får inte glömmas bort, hur ont det än gör i mig. Hur krossad och förstörd jag nu än är, så måste tiden för Lilja finnas att gråta och vara ledsen. Kanske reagerar hon inte speciellt mycket för att hon är som mig, stänger in sig med smärtan. Vi får ta en dag i taget och hoppas på att smärtan tillslut försvinner bort. 

Jag är så ledsen för hennes skull. 
Dom var ju lixom polare, bästa kompisar. 
Dom gaddade alltid ihop sig mot mig. 
Och gav så mycket kärlek till varandra. 
Men livet är så. Ingenting varar förevigt. 
Hur mycket man än ber om det. 
Allting har sitt slut och det här verkar vara vårt slut. Som sagt är det ingenting jag vill, men det är något jag måste lära mig att leva med och infinna mig i. Så enkelt är det. 
Har varit så skönt att prata med Mamma idag, hon har varit så förstående och har inte ställt en massa frågor.
Bara lyssnat och gjort allting bra. 
Fina älskade Mamma ❤️ 

Jag vet att några av er kommer gotta sig i ser här, gotta sig i min smärta och helt ärligt sorg, glöm inte popcornen. Och jag får helt enkelt bjuda på det. Jag väljer att skriva om det öppet för det hjälper mig. 
Att bara få skriva av sig om allt och ingenting hjälper mig, mer än vad många säkert tror. Men skrivandet har alltid varit en del av mig, jag har alltid älskat att skriva. Speciellt mina känslor. 
Det är ibland lättare att skriva dom än att säga dom, vilket är synd många gånger. 

Jag vill inte få den här bloggen till värsta depp bloggen, men för ett tag kommer det nog mest komma deppiga inlägg och jag ber om ursäkt för det. Jag ska försöka tänka på allt det positiva i mitt liv och försöka tänka bort allt det här negativa. Alla våra bilder och minnen. Men det är svårt. Det gör ont. Så fruktansvärt ont. Kärlek gör ont. Varför ska kärleken göra ont? 

Men tillbaka till det jag skrev i början. Hur anser du dig själv att vara stark? Jag anser mig som en oerhört svag människa om jag gråter framför mitt barn och försöker alltid hålla tårarna inne så hon ska slippa se sorgen och smärtan. Men samtidigt kan det inte undgå mig att tänka. Likväl som jag känner mitt barn bäst, så tror jag nog att hon känner mig bäst. Hon vet inte till 100% vad jag känner, men hon måste känna av smärtan inom mig. Hon måste känna av att mamma inte är hundra procent. Förstår ni hur jag tänker? 
Jag är inte deprimerad och inte på den nivån att jag inte klarar av mitt liv men jag är lixom sårad, äter knappt någonting, kräks upp det jag äter och jag tänker dom där orden jag just nu inte borde tänka på. Dom där orden: tänk om... han ändrar sig. 
Jag borde inte tänka så. 
Det ger mig hopp om något som kanske inte alls finns. 

Jag kan inte sova. 
Har legat i sängen i flera timmar, A har kommit och tröstat mig och vi har pratat, vi förstår varandra, han förstår mig nog bättre än vad jag förstår honom men jag försöker åtminstone förstå honom och just nu verkar han inte begära mer av mig. 
Jag vet att han tycker det här är jobbigt och han själv är sårad av situationen. 
Jag vet det. 
Han har själv sagt det och när vi har tittat varandra djupt in i ögonen har vi båda nog sett smärta och sorg. 
Det är inte lätt för någon av oss men ändå så tror jag, måste jag tro att jag tagit det här hårdast av oss två. 
Jag har inte velat det här och jag vill det inte heller, jag tror inte att A riktigt vet någonting just nu. Det är jobbigt och smärtsamt. Han låser in sina känslor precis som jag, vi stänger in oss i våra egna böcker. Men han kunde öppna upp sig för mig när vi kramade varandra och pratade och han tröstade mig i sängen. 
Han är så fin och go, han har alltid brytt sig och alltid funnits där för oss och lixom blivit min bästavän och det är nog även det jag är så fruktansvärt rädd och ledsen för. Jag har inte bara förlorat min pojkvän, jag har förlorat min bästavän, den jag delade glädje och smärta med. 

Jag försöker sova, tröttheten är där men dom få stunderna jag hinner somna innan jag sen vaknar upp med tårfyllda ögon och inser att allt bara var en jävla dröm. 
Inget varar för evigt. 
Inte ens nattens drömmar. 

Har tagit en värktablett för magen oxå. Den gör så jävla ont, vill knappt kunna stå upp just nu, kanske för att maten inte riktigt får stanna kvar i kroppen och för alla dessa 10000 tals känslor jag har inom mig nu. 

Jag har försökt dra med mig polers på kryssning oxå, vill komma bort även om det bara är för ett dygn så vet jag att det skulle ge mig ett nytt perspektiv på saker och ting. Finns så många saker jag vill säga, men orden kommer inte ut. Finns så mycket jag skulle vilja förstå. 
Men just nu.  
Och ett tag framöver så kommer min energi ligga på mig och på Lilja.

Mitt vackra älskade kloka förståndiga snälla genomgoa barn. 
Inga ord i världen kan förklara lyckan, tacksamheten och glädjen att ha dig som min dotter. Du ger mig så mycket. 
Dina kloka funderingar, dina förståndiga resonemang, ditt fantastiska fina här, dina goda gärningar till dina medmänniskor, din härliga fantasi. 
Att få skratta med dig är medicin för mig. 
I allt elände idag så skrattade vi, vi skrattade mycket och länge. 
Knasfian min. 
Du får aldrig glömma bort att jag älskar dig mer än allt annat på denna jord. ❤️

UPDATE: Vilket jäkla lång inlägg det blev. 

Jag läste igenom det nu och insåg att det är sjukt långt. Aja. 



Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag tycker du e stark som redan du ens pratar om de, som ens nu tillåter dej själv att ägna dej åt dej och Lilja. Du e en fin mamma som lägger dina känslor åt sidan......

Svar: Men åh, gulle dig!!! ❤️
Emelie Lönnroth

2017-10-13 @ 01:41:49
Postat av: Rebecca

Du är stark!!!! Riktigt stark!!!!!!!
Att kommit till den instinkten och tänka på de när livet sätter käppar i hjulen.
De är stål!!!! Du e stål.
Supermamma.
Han kommer ånga sig.

2017-10-13 @ 07:13:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: