Besvikelse

Ibland känner jag en sån sjuk besvikelse inom mig, över hur en del personer försvunnit ur mitt liv, hur en del grejer inte blev som jag hoppats. Att livet lixom inte alltid flyter på och går den vägen man vill och självklart är det något jag accepterar för egentligen hur kul skulle det vara att vilja en sak och alltid få den? Inte speciellt va? 

Det skulle iallafall inte jag tycka, jag skulle tycka det var fruktansvärt tråkigt att kunna förutspå mig framtid men ändå finns den där besvikelsen inom mig, men jag tror det mer handlar om människorna som funnits i mitt liv som på olika vis idag inte finns där. En del har jag sårat och andra har sårat mig, det ska man aldrig sopa under mattan. Vilket jag många gånger har gjort. Jag har många gånger sett andras skuld istället för min egna, en vän jag saknar extra mycket är faktiskt N. Vi spenderade massa tid ihop, hon bodde hos mig och vi drog till Turkiet tillsammans 3 gånger. Vi fanns med varandra i gott och ont och hjälpte varandra. Kan än idag tänka på henne extremt mycket och undra hur hon mår och vad hon gör nu för tiden. 
(jag har valt att inte lägga upp en bild på henne då jag inte har fått hennes tillåtelse till det och vi är trots allt ej längre vänner.) 
Hon mår säkert bra och vissa saker vet jag ju om henne trots att man ej har kontakt och inte är polers på Facebook med mera, men jag vill lixom ändå önska henne all lycka. Hon var en nära vän som allt blev så fel med till slutet. Tråkigt. 
Men vi båda lever på ändå. 

Hur som helst? 
Känner ni besvikelse över något? 

Jag är som sagt mer besviken på att en del människor försvunnit ur mitt liv på olika vis, medans jag åt andra hållet är jäkligt glad över att en del människor försvunnit ur mitt liv. Manipulerande människor som försöker äta upp andra människors hjärnor och känslor, som inte klarar av att ta ett nej och att saker inte blir gjorda på det viset. 
Såna människor är jag glada över att förlora, haft en del såna vänner och några sådana ex och jag är glad över att jag såg allting innan det var försent. 

Nu är livet som det är och jag älskar mitt liv, men saknar några få från förr och att sakna är inget fel. Snarare tvärtom. Jag är tacksam för alla grymma stunder jag delat med dessa människor och så glad att dom mår bra, och att jag, min familj, mina släktingar, mina vänner, mina medmänniskor även vi mår bra. Så glad att vi lever och har mat på bordet varje dag, att vi har tak över huvudet och hjälper våra medmänniskor med det vi kan. Att vi ser varandras lika värde. Jag är tacksam för livet. Tacksam över att jag älskar mig själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: