Låst bok.

Hur många av er skulle helt ärligt kunna säga att ni mår bra 100% av tiden i ert liv? Och att allt i livet är så jäkla perfekt hela tiden. Jag kan inte det. Verkligen inte. Jag har mina up and downs. Just nu är det en blandning av up and downs för mig. 


Jag vet vad jag vill i livet. 
Det är lixom inte det. 
Och det är lixom inte det att mitt förhållande är dåligt eller att mitt föräldraskap tar slut på mig, det är en kombination av allt. 
Jag har en NEJ sägande 6 åring hemma, som säger nej till allt jag säger, även om det handlar om att gå ut och handla glass, då är det nej tills hon själv kommer på jo men jag vill ju ha glass. 
Och det är just det där ordet nej. 
Det låter så tråkigt. 
Det är verkligen så negativt. 
Och det tar kraften på mig. 
Jag har en trött och slut sambo hemma, som vill vila medans jag har semester och vill göra saker med min lilla familj. 
Jag och min sambo bråkar i omgångar hemma om minsta lilla, kan vara allt från ett hårstrå på golvet till ett stort bråk så dörrar smälls igen och man drar ifrån huset. 
Hände senast förra veckan och trots det så är jag inte nere i något mörker, utan det är såna saker som går över efter bara en stund, kramas, prata och uppskattar varandra, oftast så vi löser det. 
Jag vet att det är han jag vill leva livet med, det vet jag. Han är så fin han! ❤️ 
Han tar väl hand om min nej sägande 6 åring, som inte vill göra något förrutom att sitta inne och titta på sin iPad och jag försöker begränsa och inte låta henne sitta med den så jäkla mycket. 
Men nu när jag börjar jobba igen och hon kommer hänga med sin mormor och kusin så vet jag att ipaden kommer vara mer en polare och det stör mig. 
Vad gjorde man själv som 6 åring? 
Var ute och lekte och sprang, allt man hittade kunde vara något med i leken och ville man inte leka det den/dom andra lekte så lekte man själv, man hängde ute från morgon till kväll och lekte burken, kurragömma, röda och vita rosen och visst.. Tiderna förändras och det tekniska tar över mer och mer, men när det är dags för Lilja att börja förskoleklass och när vi har semester mellan 21 augusti - 10 september så ska JAG och min sambo se till att göra saker, vara ute och leka och bara njuta av att en familj tillsammans på semester.. Men i allt det här jobbiga eller jobbigt är nog fel ord, men i allt prövande så finns det så mycket fina stunder oxå, som jag hellre väljer att skriva om i bloggen. Minnas dom bra stunderna och inte alltid bara skriva om när man vill slita av sig håret av olika anledningar. 

Att fin justera sitt liv i sociala medier och få sitt liv att låta mer perfekt än vad det är och kanske inte berätta minsta lilla detalj om hur många korvar som kom ut i toaletten känns som ett normalt beteende i dagens samhälle. Det är en norm att inte alltid prata om saker som är jobbigt, skriva öppet om hur jobbigt vissa stunder är eller hur man som familj har det i hemmet. 

Och jag kommer nog inte börja skriva mer detaljerat om mitt privatliv utan fortsätta i samma stuck som nu då ibland det dyker upp en del känsloinlägg. 
För mig handlar det om att visa hela mig och jag är inte en öppen bok med känslor, jag är en väldigt låst person som har svårt att säga: jag älskar dig och såna saker. Jag är som en låst bok, man behöver en speciell kod för att komma in. Jag är en ärlig människa men när det kommer till känslomässigt fina ord, då är det svårt för mig, speciellt till människan jag älskar och är tillsammans med. Har alltid varit sån men försöker bli bättre då min sambo är helt tvärtemot. 

Hur är du som människa? 
Vågar du öppna upp dina känslor i alla lägen? 

Ni kan reta gallfeber på mig många gånger men trots det så älskar jag er. ❤️



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: