Bästavännen!

Under hela mitt liv har jag nog haft olika vänner i olika faser i mitt liv. Under min barndom var det lixom skolkompisarna och dom som bodde nära mig. Helt klart speciella i mitt liv idag. För tillsammans med dom har vi ju byggt upp varandra och funnits där i gott och ont. Verkligen tagit hand om varandra som en familj. 

Vi brukade ibland kalla oss som det. Det som är synd med all den vänskapen är att jag knappt har kontakt med någon av dom idag, ser vad dom gör och kommenterar deras bilder ibland och många är fortfarande polare där ifrån men jag slog mig på något vis loss därifrån och var klar där när jag var runt 14 år. 
Det är EN av kanske 10 stycken som jag fortfarande har kontakt med och som jag tex var på 25 års fest hos för 2 år sen. Men annars så mest ytligt. 

När jag var 14 så hade man börjat i en ny skola och hängde mycket med sina nya polare, hittade en massa spännande roliga saker att hitta på utanför den tryggheten jag alltid vetat om. 

Drog mig undan mer och mer. 
Träffade fler och fler människor och upplevde fler och fler ställen i Stockholm, åkte till Turkiet med min Mamma och hennes väninna, blev polare med fler och fler från andra länder och vågade öppna mig själv mer, hamnade ibland på helt fel ställen som den natten 2-3 Juni 2006 då jag hamnade på en grillfest (festen i sig var hur trevlig som helst och det var en av mina bästa vänner då som bjudit in mig) där jag blev våldtagen, rånad och tagen på livet. Inte ordagrant tagen på livet för då skulle jag inte kunna skriva det här men ändå någonstans i allt det här så dog en stor del av mig, i en väldigt lång tid. Jag log, skrattade och var glad, försökte leva på som vanligt men det kom oxå dagar då jag stängde min dörr, satte på sorgsen musik, stärkande musik ofta Simple plan & Anastacia (det var dom som fick mig att kriga vidare med deras musik) och pratade med min familj, men var inte alltid trevlig mot dom. Mörkret var lixom där och JAG vet att mina föräldrar förstod för dom frågade inte, utan fanns istället där hos mig och krigade tillsammans med mig. 

2007 så blev min brors barndomskompis tillsammans med en av idag mina bästa vänner, eller dom kanske inte blev tillsammans då men det var då vi började hänga mer och mer. Jag vågade öppna mig för henne och vi hade en Halloween fest tillsammans och jag vågade prata om saker med henne som ingen annan visste om. Hon stöttade mig i alla lägen. 

Vi förlorade kontakten igen; men jag visste någonstans att hon inte var längre bort en ett samtal. Hon hade verkligen fått mig att våga lita på henne. 

Vi träffades lite då och då, men vågade lixom inte berätta om alla nya ärr som dykt upp, som att min mage var helt blå av att ha blivit misshandlad av personerna och deras polare som gjort mig så illa 2006, eller hur armen värkte av att en snubbe försökte hålla fast mig så hårt ett flertal gånger och skadade mig psykiskt på olika sätt av hans extrema kontrollbehov. Jag vågade inte, men jag visste att hon förstod. 

2010 fick hon barn och jag grattade henne så enormt till dottern, vi träffades lite då men hängde mest med andra människor, människor som faktiskt fick mig att knappt tänka på det som varit utan fokusera på det som kommer. 
2011 så fick hon både ett till barn och så gifte sig hon med sin dåvarande kille och jag tog det som en ära att få komma på bröllopet. Hade inte varit på någon polares bröllop förrut (kanske för jag bara var 21 år) men för mig var det verkligen en ära. 
Därefter har vi hållt kontakten, träffats med ungarna och utan och den här människan kan jag inte längre bara kalla för min vän. Hon är mer som en syster för mig. 

Ger mig bra råd och lyssnar, men är oxå där med pekfingret och försöker få mig att tänka om. På ett positivt sätt. Vi hjälper varandra. Hon är mitt största stöd ibland och vi har verkligen gått igenom så sjukt mycket tillsammans, både gott och ont. Vi har bråkat med folk, som den nyårsafton vi spenderade tillsammans och du kasta en burk i någons huvud för att skydda mig, absolut ingen coolt med det. Men själva gesten är ändå fin. ❤️ 

Den här människan har verkligen gjort allt och fortsätter finnas där för mig och hjälpa mig, så som jag finns där för henne och hjälper henne. Är verkligen så lyckligt lottad att jag har henne. Hon är verkligen ett stöd! 

Min vän, jag älskar dig. 




Kommentarer
Postat av: Jenni

Älskar dig så mycket. När vinden blåser som hårdast och livet känns så himla hopplöst, det är då du finns där. Du och mina få andra glädjeklickar i livet som får allt inom mig att hålla sig någorlunda på banan. Love you

Svar: Älskar dig också!!! Du har förändra mitt liv!
Emeliie

2017-07-16 @ 23:50:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: